Svenska folkpartiet lanserar ytterligare ett danskt initiativ. Vinner partiet i höst vill det skapa en kanon som ska ställas upp till värn för svenska litteraturen och språket, kungjorde riksdagsledamoten Cecilia Wikström i lördags: "En sådan kanon skulle innehålla exempelvis Bellmans epistlar, Lagerlöfs Nils Holgersson, Mobergs emigrantepos, Tomas Tranströmers dikter eller delar ur Kerstin Ekmans skönlitterära produktion. Denna litteraturkanon skulle sända en klar signal om vikten av att ta del av det gemensamma språket och litteraturen."

Wikström föreslår även en stärkning av kulturbudgeten. Ett gott förslag.

Det vore också bra att stärka den svenska litteraturen. Men Wikströms utspel inger mig bävan. Det gäller nog inte bara mig, utan alla som är verksamma i litteraturens värld och dagligen arbetar med den litteraturkanon som redan finns och som tack vare skolor, tidskrifter, förlag, akademier, bibliotek, litterära samfund, kultursidor och etermedier är förhållandevis levande. För oss framstår Wikströms utspel som ren och skär och farlig opportunism.

Varför skulle vi ta fram en kanon med syfte att stärka det svenska? På order av politiker som inte själva kan formulera sig på god svenska? Wikströms artikel är fylld av klichéer - "sända en klar signal", "rejäl resursförstärkning av kulturen" - som gör att hennes fraser om det goda språket tappar sin trovärdighet.

Betoningen i Wikströms utspel ligger inte på språket eller litteraturen utan på det där andra, det svenska. Om denna svenskhet vill Wikström sända en klar signal, eller rättare sagt ytterligare en signal, för folkpartiet har ju sänt många sådana på sistone.

Ska vi lyssna på dessa signaler, som kommer från politiker utan kunskap om det svenska, utan idéer om det svenska, utan sinne för att det svenska är en föränderlig historisk process snarare än ett väsen, en egendom, en fast identitet, en ras? Det svenska är och har alltid varit namnet på en mångfald - och den speglas i landets litteratur.

Folkpartiet däremot är namnet på en kris. Som alla varelser i identitetskris ser sig partiet om efter identifikationsobjekt. Det har valt Danmark. Som Erik Sandberg visat i "Snällfällan" (SVT 7/5) och Mustafa Can diskuterat i DN (10/7) har partiet sedan några år gjort om sig efter högerpartiet Venstres modell. Främlingsfientligheten har man hämtat därifrån, liksom den kulturella rustningen, i vilken ingår införandet av en litterär kanon. En sådan invigdes med dunder och brak i Köpenhamn hösten 2004.

Så är det alltså beskaffat med folkpartiets fosterländska sinnelag: nedladdat från utlandet. Från grannlandet härrör också förslaget om att införa språk- och kulturprov för dem som söker svenskt medborgarskap. De som fordrar att andra ska redovisa sina svenskkunskaper måste förstås föregå med gott exempel. Därför ber jag nu envar i folkpartiets styrelse att ärligt redovisa vilka av de populära svenska verk och författarskap som Wikström nämner här ovan de verkligen läst. Jag råkar ha läst dem alla. Det gör mig äktsvensk. Men hur är det med Lars Leijonborg, Nyamko Sabuni, Karin Pilsäter, Håkan Lindh och övriga? Ursvenska, halvsvenska, osvenska? Obehagliga frågor, ska medges. Men det är folkpartiet, detta obehagliga parti, som börjat ställa dem. Det har blåst liv i en gammal verksamhet: rasmätning.

Fp:s hemsida presenterar 24 styrelse­ledamöter. Jag räknar så med 24 svar före den 20 augusti. Uteblivna svar tolkas som att vederbörande inte läst något av verken eller författarskapen. Inför valdagen redovisar jag mätningen i DN.

STEFAN JONSSONstefan.jonsson@dn.se

Masoud Kamali

Grundexamen i sociologi från Linköpings universitet och socionomexamen från Socialhögskolan i Stockholm.

Doktor i sociologi vid Uppsala universitet.

Parallellt med studierna arbetade han som socialsekreterare.

Är nu professor i socialt arbete vid Mitthögskolan och arbetar också som professor på Centrum för multietnisk forskning vid Uppsala universitet.

För närvarande leder han ett europeiskt projekt om diskriminering av invandrare finansierat av EU samt den statliga utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering.

Sverige är ett rasistiskt samhälle där de som inte är vita diskrimineras och underordnas. Integrationspolitiken är en del av den diskrimineringen genom att dela upp människor i "vi" och "dom".

Den bilden ger en statlig utredning som i dag, onsdag, presenterar sin första rapport.

Under förra vintern och våren skakades samhällsforskningen av en strid av sällan skådat slag. Det började med att flera forskare med utländsk bakgrund hoppade av referensgruppen till den integrationspolitiska utredning som regeringen tillsatt. Avhopparna kritiserade utredningen för att inte vilja se den etniska diskrimineringen i Sverige.

Dåvarande integrationsministern Mona Sahlin grep in och avsatte i praktiken utredaren, statsvetardocenten Anders Westholm. Han fick inte skriva något slutbetänkande, även om de planerade rapporterna har givits ut. I stället tillsatte Mona Sahlin den främste kritikern, sociologiprofessorn Masoud Kamali, som ny utredare.

Utnämningen skapade starka protester. Omkring 70 statsvetare och samhällsforskare skickade brev till ministern och tog avstånd från politisk styrning av forskningen. Mona Sahlin talade om att det fanns en rasistisk underton i många av protestbreven, vilket ledde till ännu fler protester.

I dag presenterar Masoud Kamali den första delen av sin utredning på en presskonferens i regeringskansliet i Rosenbad. DN har tagit del av Kamalis delar av rapporten.

Han kritiserar tillsammans med ekonomihistorikern Paulina de los Reyes att grunden för den svenska integrationspolitiken "utgår från två fördefinierade och hierarkiskt rangordnade kategorier; ett #vi# som ska integrera och ett #de# som ska integreras".

Integrationstänkandet utgår också från att det finns ett väl fungerande välfärdssamhälle som människor ska integreras i. Men den bild som utredningsrapporten ger av Sverige är bilden av ett rasistiskt land där de vita är överordnade och de andra diskrimineras på arbetsmarknaden, i skolan, i medierna och på en rad andra områden.

Svenskheten är omöjlig att nå för många människor och invandrarskap går i arv från generation till generation.

"Det faller sig naturligt att rollen som vägvisare, uppfostrare, upplysare eller tuktare om så behövs är reserverad för #äkta svenskar# samtidigt som #de andra# förpassas till en villkorad tillvaro där kompetens, hederlighet, kunskaper, engagemang och även rätten att överhuvudtaget befinna sig i Sverige kan ifrågasättas när som helst", skriver Kamali och de los Reyes.

De summerar att diskrimineringen i Sverige varken är tillfällig eller övergående utan en del i ett privillegiesystem som ger vissa grupper makt på bekostnad av andra.

Masoud Kamali tar i sitt kapitel upp debatten om hedersmord som ett exempel på diskriminering. När Fadime Sahindal mördades av sin far framställdes mordet som en integrerad del av invandrarkulturen. När däremot en vit svensk kvinna mördas av sin far eller man beskrivs det av politiker och medier som att det inte har med kultur att göra alls.

Sociologiprofessorn kritiserar i utredningen också att invandrargruppen i folkpartiet, med riksdagsledamoten Mauricio Rojas i spetsen, genom sitt tal om att ställa krav på invandrarna "förstärker majoritetssamhällets narcissistiska behov" och diskrimineringen i Sverige.

EWA STENBERG

ewa.stenberg@dn.se 08-738 10 00