Posten ska inte behöva vara lönsam

Samma eftermiddag som det på braskande löpsedlar omtalades att alla postkontor skulle läggas ner var jag inne på posten. Det var femtio personer i kö, en levande dementi på allt tal från postledningen att internet gjort posttjänster överflödiga.

  Aftonbladet hade denna nyhet för ett år sedan, men då var det som om ingen tog den på allvar. Nu var det allvar, helt klart.

  Alla var förbannade.

  Matbutiker som postkontor? Bensinstationer? Vet den personalen skillnaden mellan A- och B-post, eller föreningsbrev? Kan dom flygtaxan på paket till Bogota? Vet dom hur man expedierar ett postförskott till Sydafrika? Rek, assurans, finns personal för bokföring av sådant, och hur går det med säkerheten? Kan man sända fax från Statoil? Har det hänt att någon annan nation lagt ner alla sina postkontor? Svar nej.

  Den vanligast återkommande frågan var dock denna: Var ska man hämta ut pengar när posten lägger ned bankverksamheten? Affärsbankerna stänger ju tre och har lördagsstängt!

  Den frågeställningen berörs nästan aldrig. Hela tiden dras mantran om hur enkelt det är att betala räkningar via internet. Aldrig ett ljud om hur man ska ta ut pengar. Sedlar kan som bekant inte hoppa ut ur dataskärmen.

  Jag hör till dem som vill ha pengar i näven. Sånt som prasslar och klirrar. Bankerna är emot detta, de vill att man sätter in pengar men inte tar ut. Det är därför man straffas med en avgift för varje uttag.

Bankernas girighet påminner om historien om gubben som var så snål att han skrek när han sket.

  Bankomatkort då? Alla vet att väldigt många är utestängda från den möjligheten.

 Betalningsanmärkning och annat gör att de inte får internetuppkoppling, inte kredit- eller kontorkort, inte ens telefon. Alla inkomstprövas, och du måste vara lönsam lille vän. Orwells Storebror har skäl att vara avundsjuk.

  I åratal har vi varit utsatta för en massiv propaganda i dessa frågor, utan att någon sagt emot. Ett exempel: välsignelsen med autogiro. Betala via autogiro, det är så ”bekvämt”, det ”ökar din frihet”. Det gör det givetvis inte alls. Det inskränker tvärtom min individuella frihet att betala när jag har lust, alltså har pengar. Eller att ge fan i det, om jag inte är vid kassa -– med straffavgift som följd men ändå. Autogiro har inget med ”individens frihet” att göra, det är bara en garant för fordringsägaren att få in pengar så fort som möjligt.

  Och nu ska Posten ”marknadsanpassas”, till vilket pris som helst för den enskilde. I ett slag ska den postala verksamheten föras tillbaka till 1700-talet, när gästgiverier och bondgårdar fungerade som postkontor.

  Man kan tänka sig vilket ramaskri som skulle uppstått om Volvo aviserat avskedandet av 5 000 personer. Det hade blivit politiska utspel. Indignerade röster. Fackliga protester. I fallet Posten är det tyst. Det obehagliga är att beslutet säkert underlättats av att de flesta som drabbas av avskedande är kvinnor i medelåldern. En tyst grupp som testosteronstinna makthavare inte bryr sig om. Grattis Gudrun Schyman till ännu flera röster.

  Det mest beklämmande i det hela är ändå just tystnaden. Att ingen debatt förts i frågan. Här behövs en historisk tillbakablick.

  Posten måste vara ”konkurrenskraftig” och ”lönsam” heter det. Det behöver den inte alls. Det handlar om politisk vilja. En gång i världen, när namnet var Kungl. Postverket, var Posten till för sina kunder. Servicen var grundbulten i verksamheten, inte att dra in pengar till statskassan. Verksamheten skulle inte gå med vinst, den skulle ge nollresultat. Det fanns en buffert på något tiotal statliga miljoner för oförutsedda utgifter.

  Så såg modellen ut för detta då affärsdrivande verk i hundra år. Det var det marknadshysteriska 80-talet som innebar den stora omvälvningen i synen på Postens verksamhet. Med den så kallade kanslihushögern vid det ekonomiska rodret i Palmes regering från 1982 (Erik Åsbrink, senare finansminister och fockad som alltför ”blå” av Göran Persson, och Klas Eklund, numera bankdirektör på SEB) ställdes för första gången i historien hårda lönsamhetskrav på Posten. Det gick givetvis ut över servicen. Kunden sades ännu vara viktig – men vissa kunder blev nu viktigare än andra.

  Man införde en sorts segregationspolitik typ gamla Sydafrika i kassorna: företagare ansågs finare än andra och fick gå före. De betalade också billigare för paket och annat. Moster Elsa i Jukkasjärvi blev ett irritationsmoment för generaldirektören, ett paket till henne försämrade lönsamheten.

  Omvandlingen av Posten till aktiebolag på 90-talet fullbordade processen. Nu kunde det som skulle vara ett serviceorgan för allmänheten agera precis lika kortsiktigt, arrogant och cyniskt som vilket kapitalistföretag som helst. Det är det vi ser exempel på i dag, med en vd (Lennart Grabe) som tycks ha drabbats av ett långt gående kejsarvansinne och förvandlat Posten till sin privata lekstuga.
  

Att å ena sidan lägga ner en massa postkontor och sparka tusentals människor och samtidigt för 500 miljoner klä postpersonal och bilar i någon sorts silverlamé, vad är det annat än den spritt språngande galningens behov av att för överskådlig tid skriva in sitt namn i historien?

Det var också rätt typiskt att ingen handläggare från något departement, än mindre någon minister, ville vara med i Efter tolv. Inte ens de annars så mediekåta Björn Rosengren och Mona Sahlin var för dagen tillgängliga.

  Rosengren har senare, lika rödbrusig och jovialisk som vanligt, förklarat att allt ska bli bra. Jaja, den grabben har sagt så mycket att hälften kunde vara nog. Så länge han sitter kvar lär inte opinionssiffrorna för s gå upp.

  Medan denna postala omdaning kommer att drabba hundratals anställda med avsked (medelåldern är hög, hur lätt är det för folk i 45-60-årsåldern att få nytt jobb ens i ett Sverige på högvarv?) och drastiskt försämra servicen på alla möjliga plan, så sitter politikerna likt de tre aporna icke-se, icke-höra och icke-tala och låtsas som ingenting.

  Möjligen tjänar statsfinanserna på detta vanvett. Men staten är inget aktiebolag, även om allt fler politiker från vänster till höger tycks tro det. Staten är vi, hette det förr. Men vi har inte tillfrågats.

  Det man längtar efter är förstås ett kraftfullt politiskt ingripande som satte stopp för hela denna cirkus. Det kommer inte att ske. Jag har en otäck känsla av att begreppet ”samhälle” i den mening vi vant oss, med vissa bastjänster intakta och lika för alla, i hemlighet är på väg att skrotas. I stället ska den så kallade marknaden få ta över mesta möjliga, oavsett konsekvenser.

  Resultatet av statlig kapitalism, i aktiebolagsform på ”marknadens” villkor, kan vi se fram emot i fallet Posten: sämre för alla, både kunder och anställd.