2
Innehåll
Anmälan om olycksfall
Skyldigheten
att tillhandahålla arbetsmiljölagen m. m.
Tillgång till gällande föreskrifter
Personalsamtal
Distansarbete
Arbetsmiljöansvaret
vid distansarbete
Matsal och mat utrymme
Internkontroll
Ramlagen om arbetsmiljön
Hjälpmedel för arbetsanpassning
Delegering av arbetsmiljöuppgifter
Arbetsmiljöansvar för
styrelseledamöter
Skyddsansvaret och
straffansvaret inom arbetsmiljön
- Fördelning av arbetsuppgifter
inom verksamheten
- Straffansvaret
Direkta svar
på vissa frågor
Det är svårt att ge något exakt svar på hur snabbt
en anmälan enligt 2 §
arbetsmiljöförordningen (AMF) skall göras. Avsikten med
bestämmelsen är att
Yrkesinspektionen skall få möjlighet att genast komma till platsen
för att se efter om
man behöver ingripa för att hindra att fler likadana olyckor
händer. Detta betyder
att underrättelsen rimligen måste lämnas samma dag eller,
om olyckan inträffat sent
på dagen, nästa dag. Arbetarskyddsstyrelsen har t.ex. vid något
tillfälle bedömt att
det räckte om en olycka som inträffade sent en fredag, anmäldes
nästa måndag.
Det har också viss betydelse hur allvarlig och överhängande
risken är. Ju
allvarligare och mer överhängande den är desto snabbare
bör rimligen anmälan
göras.
Eftersom det är straffbart att låta bli att göra anmälan
är det ytterst domstolen som
avgör hur lång tid man har på sig. Det finns några
tingsrättsdomar där man har
ansett att ett dröjsmål på cirka en vecka varit för
långt när det gällde svårare
personskador. Däremot känner styrelsen inte till några
domar som gäller kortare
dröjsmål.
Skyldigheten att tillhandahålla arbetsmiljölagen m. m.
När det gäller arbetsgivarens skyldighet att tillhandahålla
arbetsmiljölagen m. fl.
författningar framgår det av författningstexten att dessa
skall finnas tillgängliga för
arbetstagarna. Inom denna ram finns det olika sätt att lösa tillgängligheten.
Ett sätt
är att se till att det finns tryckta texter på alla driftsställen
eller inom kort avstånd
från dem. Ett annat sätt är att endast ha texterna på
vissa centrala kontor men ge
arbetstagarna tillfälle att på arbetstid besöka dessa kontor
för att ta del av texterna.
Ett tredje är att ha texterna tillgängliga på datamedium
så att alla arbetstagare kan
ta del av dem när de så önskar.
Styrelsen har ingen anledning att föreskriva den ena eller den andra
lösningen så
länge alla arbetstagare har en realistisk möjlighet att ta del
av författningstexterna.
Däremot är det inte acceptabelt att hänvisa dem till att
på fritiden företa en längre
resa för att nå en plats där de finns.
Eftersom även denna bestämmelse är straffbelagd blir det
även här ytterst domstol
som avgör vad som krävs. Några domar i denna fråga
känner styrelsen inte till.
Tillgång till gällande föreskrifter
Enligt 5 § arbetsmiljöförordningen skall arbetsmiljölagen,
arbetsmiljöförordningen
och de av Arbetarskyddsstyrelsens författningar som berör verksamheten,
finnas
tillgängliga för arbetstagarna. Det väsentliga är alltså
att de finns tillgängliga för
arbetstagarna inte hur de finns tillgängliga.
Det är därför tillräckligt om dokumenten finns tillgängliga
på Internet, under
förutsättning att arbetstagarna har möjlighet att ta del
av dem på arbetstid. De skall
alltså ha tillgång till datorer som kan ta fram dokumenten,
kunskaper om hur detta
går till samt möjlighet att gå ifrån arbetet på
arbetstid för att göra detta. Om dessa
förutsättningar är uppfyllda får arbetsgivaren anses
ha fullgjort sina skyldigheter.
I arbetsmiljölagen och Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter finns
inga bestämmelser
med krav på personalsamtal, medarbetarsamtal eller utvecklingssamtal.
Däremot
berörs frågan på sid. 31 i styrelsens allmänna råd
i anslutning till föreskrifterna
(AFS 1996:6) om internkontroll av arbetsmiljön. Där finns följande
text:" Genom
medarbetar-, planerings- eller utvecklingssamtal kan arbetsgivaren få
klart för sig
arbetstagarnas inställning till och behov av att utveckla sin kompetens.
Det kan vara
lämpligt att göra skriftliga planer för kompetensutveckling."
Hela föreskriften 1996:6 kan beställas från styrelsens
publikationsservice, Tel.
08-730 97 00. De kan eventuellt också sälja någon litteratur
som kan belysa dessa
frågor. Annars kan möjligen hjälp fås från
Er arbetsgivarorganisation eller SAF, LO
och PTK:s genensamma organ Arbetarskyddsnämnden, 08-402 02 00.
1. Är arbetsmiljölagen tillämplig på sådant
arbete som utförs i den anställdes
bostad.
Svar :Ja
2. Om så är fallet vad innebär då arbetsgivaransvaret i praktiken.
Svar: Arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljön gäller oavsett
var arbetstagaren
arbetar. Även Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter gäller
överallt inom Sverige om
de inte innehåller någon uttrycklig begränsning. Det spelar
alltså ingen roll om
arbetet utförs i arbetsgivarens lokaler, utomhus, i ett annat företags
lokaler, i ett
fordon eller hemma hos arbetstagaren.
Däremot kan kraven på arbetsmiljön variera beroende på
omständigheterna i det
enskilda fallet. Både arbetsmiljölagen och styrelsens föreskrifter
ger i de flesta fall
utrymme för en sådan variation. En av de omständigheter
som då kan inverka är
var arbetet utförs. Annat som kan inverka är t.ex. hur lång
varaktighet arbetet har
på varje enskild plats, hur ofta det utförs där, vilka
rimliga möjligheter till ändringar i
arbetsförhållandena som finns och vilken frihet arbetstagaren
har att själv organisera
sitt arbete. Alla dessa omständigheter måste sedan på
vanligt sätt vägas in i en
totalbedömning av situationen där hänsyn också tas
till de risker som kan förutses.
Vilka krav som i enskilda fall skall ställas på en arbetsplats
får på vanligt sätt
behandlas av arbetsgivare och arbetstagare i samverkan och ytterst av
yrkesinspektionen.
3. Utövar yrkesinspektionen tillsyn över sådant arbete.
Svar: Ja, inom ramen för tillgängliga resurser. Inspektionen
måste därvid ta hänsyn
till bestämmelsen i 15 § arbetsmiljöförordningen att
inspektionsbesök i hem skall
ske endast på begäran av den arbetsgivare eller arbetstagare
som besöks eller om
det finns någon annan särskild anledning.
4. Kan avtal slutas mellan företaget och den anställde som innebär
att arbetsgivaren
"avtalar bort" sitt arbetsgivaransvar för just denna arbetssituation.
Svar: Nej
5. Om den anställde får en arbetsskada när hon utför
arbete i bostaden gäller då
lagen om arbetsskadeförsäkring.
Svar: Denna fråga ligger utanför Arbetarskyddsstyrelsens ansvarsområde.
En kopia
av Ert brev och detta svar översänds därför till Riksförsäkringsverket,
som bör
kunna svara på frågan.
Arbetsmiljöansvaret vid distansarbete
Allmänna synpunkter
I princip gäller samma regler för allt arbete, oavsett var det
utförs. Det är alltså
ingen skillnad mellan arbete på arbetsgivarens fasta arbetsställe,
på någon annan
arbetsgivares arbetsställe, på fältet, på väg
eller i bostaden. Däremot kan
tillämpningen i de enskilda fallen ibland behöva modifieras beroende
på
förhållandena på platsen.
Arbetsgivaren kan aldrig delegera det grundläggande arbetsmiljöansvaret.
Däremot
kan olika arbetsuppgifter som syftar till att uppfylla arbetsgivarens ansvar
läggas ut
på t.ex. personal på olika nivåer inom ett bolag. En
arbetsledare kan t.ex. få i
uppgift att se till att arbetsmiljölagen och Arbetarskyddsstyrelsens
föreskrifter följs
vid arbetet. Detta förutsätter dock att han har kompetens, kunskaper,
befogenheter
och ekonomiska resurser som täcker de uppgifter han fått. Om
han inte har det kan
man inte ge honom sådana arbetsuppgifter.
Den högsta ledningen inom företaget kan dock aldrig lämna
ifrån sig uppgiften att
övergripande följa hur arbetsmiljöarbetet fungerar i företaget,
med jämna mellanrum
kontrollera att det sköts på rätt sätt samt ingripa
om det inte fungerar.
Enligt 22 § Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter (AFS 1997:6
om
personalutrymmen skall arbetstagare under matrast eller måltidsuppehåll
kunna äta
under tillfredsställande förhållanden i personalrestaurang,
annan restaurang, matrum
eller matutrymme. För arbetstagare som äter medhavd mat skall
det enligt 23 §
finnas matrum eller plats i personalrestaurang.
Föreskriften hindrar inte att ätandet hänvisas till en matsal
som redan används för
elever. Avgörande är enligt paragraftexten om man kan äta
där under
tillfredsställande förhållanden. Råder det delade
meningar om detta får man i första
hand ta upp en diskussion med arbetsgivaren, t. ex. i skyddskommittén.
Om man
inte kan komma överens finns det möjlighet att hänskjuta
frågan till Yrkesinspektionen.
Det som står i kommentaren till 22 § är inte föreskrifter
utan råd. Man är alltså inte
skyldig att följa dem. Men vi tycker naturligtvis att det är
bra om man ändå rättar
sig efter våra råd.
1. Grunden för internkontrollen finns i 3 kap 2 a § arbetsmiljölagen,
som har
följande lydelse: "Arbetsgivaren skall systematiskt planera, leda
och kontrollera
verksamheten på ett sätt som leder till att arbetsmiljön
uppfyller kraven i denna lag
och i föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Han skall
utreda
arbetsskador, fortlöpande undersöka riskerna i verksamheten och
vidta de
åtgärder som föranleds av detta. Åtgärder som
inte kan vidtas omedelbart skall
tidsplaneras."
Det är alltså arbetsgivaren som har skyldigheten att bygga upp
ett internt system
inom sin verksamhet, som säkerställer att arbetsmiljölagen
och
Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter följs. Grundtanken bakom
detta krav är att
det är arbetsgivaren som skall ansvara för att arbetsmiljön
blir tillfredsställande, inte
myndigheterna, skyddsombuden eller några andra. Det är också
arbetsgivaren som
skall tillhandahålla resurserna för arbetsmiljöarbetet,
som så långt som möjligt bör
integreras i det vanliga arbetet inom verksamheten.
Arbetarskyddsstyrelsen har meddelat närmare detaljföreskrifter
om
internkontrollarbetet i våra internkontrollföreskrifter som
har nummer AFS 1996:6.
Även dessa riktar sig mot arbetsgivaren.
2. Yrkesinspektionens huvuduppgift är att genom inspektioner kontrollera
arbetsmiljön på arbetsställena och ställa krav på
förbättringar om det finns brister.
Om brister upptäcks brukar den första åtgärden vara
att krav ställs i ett
inspektionsmeddelande. Varje år utfärdas ca 20.000 sådana.
Om kraven inte följs
kan Yrkesinspektionen utfärda ett formellt bindande förbud eller
föreläggande. Ca
500 sådana utfärdas varje år. Den som bryter mot ett förbud
eller föreläggande kan
straffas med böter eller fängelse i högst ett år.
upp Ramlagen om arbetsmiljön
Ramlagen innebär att själva arbetsmiljölagen, som riksdagen
har beslutat, bara
innehåller mycket övergripande och allmänna krav av typen
"tillfredsställande",
"betryggande" och "lämplig". Arbetarskyddsstyrelsen har sedan fått
rätt att fylla ut
denna ram genom att meddela myndighetsföreskrifter. För närvarande
finns ca 150
sådana föreskrifter.
Det är arbetsgivaren som skall svara för internkontrollen. Den
innebär att
arbetsgivaren måste bygga upp och hålla igång ett system
för arbetsmiljöarbetet
inom verksamheten som leder till att arbetsmiljölagen och styrelsens
föreskrifter
efterföljs.
Arbetsgivaren skall därför systemetiskt planera, leda och kontrollera
verksamheten
så att gällande krav på arbetsmiljön uppfylls.
Yrkesinspektionen gör inspektioner på arbetsställena för
att kontrollera
arbetsmiljön och arbetsgivarnas internkontroll. Om brister upptäcks
får
arbetsgivaren ett inspektionsmeddelande med krav på förbättringar.
Om
inspektionsmeddelandet inte följs kan Yrkesinspektionen utfärda
ett formellt
föreläggande eller förbud. Om ett sådant inte heller
följs kan arbetsgivaren dömas
till böter eller fängelse i högst 6 månader.
Hjälpmedel för arbetsanpassning
Enligt 3 kap 3 § arbetsmiljölagen skall arbetsgivaren genom att
anpassa
arbetsförhållandena eller vidta annan lämplig åtgärd
ta hänsyn till arbetstagarens
särskilda förutsättningar för arbetet.
Enligt 12 § Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse med föreskrifter
om
arbetsanpassning och rehabilitering skall arbetsgivaren anpassa de enskilda
arbetstagarnas arbetssituation med utgångspunkt från deras
förutsättningar för
arbetsuppgifterna. Därvid skall särskilt beaktas om den enskilde
arbetstagaren har
någon funktionsnedsättning eller annan begränsning av arbetsförmågan.
Det är i första hand arbetsgivaren som skall bedöma vilka
anpassningsåtgärder som
kan behövas för varje arbetstagare. Om oenighet uppstår
bör arbetstagaren i första
hand vända sig till skyddsombudet som kan ta upp saken med arbetsgivaren.
I sista hand kan skyddsombudet föra frågan till Yrkesinspektionen,
som får
bedöma om några anpassningsåtgärder behöver
vidtas och i sådant fall vilka.
Yrkesinspektionen kan ställa krav på arbetsgivaren och kan ytterst
tillgripa
tvångsmedel i form av föreläggande eller förbud för
att se till att arbetsmiljölagen
och styrelsens föreskrifter följs.
Skyddsombudet har även möjlighet att göra en formell framställning
till
Yrkesinspektionen om ingripande med föreläggande eller förbud.
Yrkesinspektionen är skyldig att fatta beslut över en sådan
framställning. Beslutet
kan överklagas till Arbetarskyddsstyrelsen.
Delegering av arbetsmiljöuppgifter
Delegering av arbetsmiljöuppgifter inom ett företag avser inte
att överföra något
straffrättsligt ansvar. Detta ansvars placering avgörs alltid
av domstol. Det som
delegeras är olika arbetsuppgifter. Med dessa följer samtidigt
ett internt ansvar för
att uppgifterna fullgörs. Det övergripande ansvaret för
att arbetsmiljölagstiftningen
följs ligger däremot alltid kvar på själva bolaget
eller, om arbetsgivaren är någon
annan typ av juridisk person, på denna.
När en uppgiftsfördelning av detta slag görs kan man välja
olika sätt att beskriva de
arbetsuppgifter som fördelas. Man kan t. ex. i detalj räkna upp
de aktuella
arbetsuppgifterna. Man kan också uttrycka sig mera övergripande,
t. ex. genom att
säga att uppgiften innebär att se till att arbetsmiljölagen
och med stöd av lagen
utfärdade föreskrifter följs.
Det är däremot lämpligt att undvika uttrycket "delegera
ansvar", eftersom detta lätt
ger upphov till missförstånd. De flesta arbetsgivare är
ju inte jurister och kan ha
svårt att hålla i sär de nu aktuella begreppen. Arbetarskyddsstyrelsens
tjänstemän
brukar regelmässigt framföra denna rekommendation i olika utbildnings-
och
informationssammanhang.
I sammanhanget kan nämnas följande uttalande på sid. 326
i betänkandet
"Straffansvar för juridiska personer" (SOU 1997:127): "Det förekommer
ibland att
man talar om delegation som om denna kunde ta sikte direkt på straffansvaret.
Det
bör strykas under att detta är felaktigt. Vad som kan delegeras
är det faktiska
ansvaret för olika arbetsuppgifter"
Uttalandet stämmer helt överens med Arbetarskyddsstyrelsens uppfattning.
Det
som utredningen betecknar som "det faktiska ansvaret" torde helt enkelt
avse de
enskilda arbetstagarnas interna ansvar i förhållande till sina
överordnade för att de
fullgör de fördelade arbetsuppgifterna.
För att undvika missförstånd av den art som Ni beskriver
är det viktigt att det görs
helt klart att det inte är något legalt arbetsmiljöansvar
som flyttas över. Det rör sig
endast om det interna ansvaret att se till att arbetsmiljölagen och
med stöd av lagen
utfärdade föreskrifter följs.
För att undvika missförstånd är det ofta tydligare
att använda uttrycket "fördela
arbetsuppgifter" i stället för "delegera ansvar". Som jämförelse
kan pekas på
8 § Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse (AFS 1996:6) med föreskrifter
om
internkontroll av arbetsmiljön, som har följande lydelse.
8 § Arbetsgivaren skall fördela arbetsuppgifter i verksamheten
på ett
sådant sätt att arbetsmiljökraven kan uppfyllas. Uppgiftsfördelningen
skall även omfatta de befogenheter och resurser som behövs.
Om de arbetsuppgifter som fördelas kräver att de som fått
uppgifterna fattar vissa
beslut, är det viktigt att befogenheter att fatta sådana beslut
och resurser att
genomföra dem också följer med. Det är dessutom viktigt
att se till att de som får
en arbetsuppgift har eller får tillräckliga kunskaper för
att kunna genomföra den.
Det är alltid bara fråga om ett internt ansvar. Som ovan framgått
kan det leda till
missförstånd om man väljer att uttrycka sig på annat
sätt.
Enligt 18 § Arbetarskyddsstyrelsen föreskrifter (AFS 1996:6)
om internkontroll av
arbetsmiljön skall fördelningen av arbetsuppgifter i verksamheten
vara skriftlig om
det behövs med hänsyn till riskerna i arbetet, verksamhetens
storlek eller
geografiska spridning. I många småföretag kan fördelningen
göras muntligt.
Arbetarskyddsstyrelsen har gett ut skriften Arbetsmiljöansvar och
straffansvar, H
302, där de nu aktuella frågorna tas upp. Skriften, som kostar
60 kronor, kan
beställas från Arbetarskyddsstyrelsens publikationsservice, tel. 730 97 00.
Arbetsmiljöansvar
för styrelseledamöter
En fråga lyder vilket ansvar för arbetsmiljön som vilar
på styrelseledamöterna i ett
bolag eller en stiftelse. Arbetarskyddsstyrelsen lämnar följande
svar.
Huvudansvaret för arbetsmiljön vilar på arbetsgivaren.
Arbetsgivare kan vara en
fysisk person men är vanligen ett bolag, en kommun, en förening,
en stiftelse eller
någon annan juridisk person. Skadestånd och viten riktas alltid
mot själva den
juridiska personen.
De faktiska åtgärder som behövs för att arbetsmiljöansvaret
skall uppfyllas måste
naturligtvis vidtas av någon fysisk person inom den juridiska personens
organisation. Vem detta är, bestäms ibland genom lag och annars
genom
delegationsbeslut av den juridiska personen. Av lag följer t. ex.
att ansvaret vilar på
VD i ett aktiebolag och på den berörda nämnden inom en
kommun.
Åtal och straff för brott mot arbetsmiljölagen eller brottsbalken
måste alltid riktas
mot en fysisk person. Ett bolag eller en kommun kan inte dömas till
straff. I stället
får man genom polisutredning och domstolsförhandlingar utreda
och bedöma vem
eller vilka som skall straffas. Det finns i rättspraxis exempel på
straffdomar mot en
VD eller en kommunal nämndledamot.
Däremot känner vi inte till några rättsfall där
. Ett straffansvar för styrelseledamöter
i bolag eller stiftelser är fullt möjligt om det skulle kunna
visas att det faktiska
ansvaret för en försummelse vilar på en sådan. Några
sådana mål har dock såvitt vi
vet inte förekommit. Vi känner inte heller till att denna fråga
har behandlats i
litteratur eller lagförarbeten.
Skyddsansvaret
och straffansvaret inom arbetsmiljön
Skyddsansvar och straffansvar - två helt olika begrepp
Det kan för många vara svårt att skilja skyddsansvaret
och straffansvaret på
arbetsmiljöområdet från varandra. Ofta utgår man
från att båda beteckningarna
bara är olika ord för samma enhetliga ansvarsbegrepp. Man blir
då mycket
förvånad när det visar sig att de skiljer sig från
varandra.
I själva verket är det fråga om två helt olika ansvarsbegrepp
som följer olika
regelsystem. I en viss arbetsmiljösituation är det därför
i allmänhet helt olika
personer som är ansvariga, beroende på vilket ansvarsbegrepp
man talar om.
Skyddsansvaret för arbetsmiljön
Vem eller vilka som i en viss situation har skyddsansvaret enligt arbetsmiljölagen
regleras i 3 kap arbetsmiljölagen. Med skyddsansvaret avses här
det ansvar som
innebär att man är skyldig att vidta åtgärder för
att se till arbetsmiljön blir
tillfredsställande och att eventuella risker elimineras. Detta ansvar
fördelas i 3 kap
arbetsmiljölagen på ett antal olika rollinnehavare. Dessa rollinnehavare
beskrivs i
lagtexten i allmänna och övergripande termer. Man använder
därvid begrepp av
typen "arbetsgivare", "tillverkare", "upplåtare", "den som råder
över ett
arbetsställe", den som låter utföra byggnads- eller anläggningsarbete
o.s.v. I de
olika paragraferna beskrivs sedan med varierande formuleringar vilket ansvar
som
gäller för varje rollinnehavare.
Skyddsansvarets innehåll är olika för olika rollinnehavare
och kan vara mer eller
mindre begränsat. Det mest omfattande ansvaret gäller för
arbetsgivare, som är
skyldig att vidta alla rimliga åtgärder som behövs för
att skydda sina arbetstagare
mot ohälsa och olycksfall. I andra änden av skalan hittar man
t.ex. ansvaret för
arkitekter och konstruktörer som medverkar vid projektering av byggnadsarbete.
De skall endast inom ramen för sina uppdrag se till att arbetsmiljöaspekter
beaktas
vid projekteringen men har i övrigt inget skyddsansvar för arbetsmiljön,
varken
under byggnadsarbetet eller i den färdiga byggnaden.
Utmärkande för skyddsansvaret enligt 3 kap. arbetsmiljölagen
är också att de olika
ansvarsubjektens/rollinnehavarnas ansvar inte utesluter varandra. Tvärtom
är det
normalt så att det i varje situation finns många ansvarssubjekt,
var och en med sitt
ansvar. Ingen rollinnehavare kan dock komma undan sitt ansvar genom att
peka på
att det också finns andra ansvariga. Arbetsgivarens ansvar gäller
således fullt ut
även om det samtidigt finns ett ansvar t. ex. för den som säljer
en maskin, hyr in
arbetskraft eller är samordningsansvarig på ett gemensamt arbetsställe.
Skyddsansvaret ligger vanligen på en juridisk person
Genomgående för skyddsansvaret är att det i de flesta fall
ligger på någon juridisk
person, t.ex. ett bolag, en myndighet eller en kommun. Det kan också
ligga på en
fysisk person om denne driver en yrkesmässig verksamhet i eget namn
eller under
enskild firma utan att ha något bolag. Detta är dock mindre
vanligt eftersom de
flesta yrkesmässiga verksamheter drivs i bolagsform eller inom ramen
för offentlig
verksamhet.
Detta är viktigt om yrkesinspektionen behöver ingripa med ett
föreläggande eller
förbud för att tvinga fram åtgärder som skall säkerställa
en tillfredsställande
arbetsmiljö. Ett sådant ingripande kommer nämligen då
att rikta sig mot den
juridiska personen och inte mot någon av de fysiska personer som
är anställda i
verksamheten. När det gäller en verksamhet som någon driver
i eget namn eller
under enskild firma kommer däremot ingripandet att rikta sig direkt
mot den fysiska
personen.
Fördelning av arbetsuppgifter inom verksamheten
Arbetsmiljölagen lägger således ansvaret på en formell
rollinnehavare, t.ex. ett
bolag eller en myndighet. Lagen ger däremot inte något besked
om vilken eller vilka
fysiska personer som rent faktiskt skall utföra de arbetsuppgifter
som kan bli
aktuella. Detta är en intern fråga för bolaget, myndigheten
etc. I deras
skyddsansvar ligger att inom sin organisation fördela de arbetsuppgifter
som
behöver utföras för att skyddsansvaret skall kunna uppfyllas.
Hur denna fördelning skall göras regleras inte i lagtexten. Detta
är en intern fråga
som kan lösas på olika sätt inom olika organisationer.
I de ledande organens ansvar
ligger att skapa en sådan fördelning. I ansvaret ligger också
att följa upp den gjorda
fördelningen, övervaka att den fungerar och ingripa om den inte
göra det.
Som påpekats ovan skiljer sig straffansvaret på väsentliga
punkter från
skyddsansvaret enligt arbetsmiljölagen. Viktigt är till en början
att lägga märke till
den rent principiella skillnaden. Skyddsansvaret är ett ansvar för
förebyggande
åtgärder. Det tar framförallt sikte på den situation
som råder innan någon
arbetsskada inträffat. Straffansvaret är däremot ett ansvar
i efterhand och handlar
om vem som skall ställas till svars efter att en arbetsskada har inträffat.
En annan grundläggande skillnad är att ett straffansvar enligt
svensk rätt alltid måste
riktas mot en fysisk person. Det kan inte riktas mot en juridisk person,
t. ex. ett
bolag eller en myndighet. En juridisk person kan visserligen utsättas
för andra
rättsverkningar av brott, t.ex. företagsbot, sanktionsavgift
eller förverkande. Detta
är dock inte några straff i juridisk mening.
Domstolen bestämmer var straffansvaret skall placeras
En annan viktig principiell skillnad är att straffansvaret alltid
bestäms av domstol i
efterhand. Domstolen gör då en totalbedömning av hela situationen,
som mynnar ut
i ett ställningstagande till om någon kan straffas för
t. ex. att någon blivit dödad eller
skadad. I många fall är det naturligtvis möjligt att med
större eller mindre säkerhet
förutsäga vad domstolen kan komma fram till. I andra fall kan
däremot situationen
vara så tveksam eller oklar att någon bra prognos inte kan
göras. Helt säker kan
man aldrig bli förrän domstolens dom vunnit laga kraft.
Det är inte möjligt att slutgiltigt bestämma straffansvarets
placering genom interna
beslut eller avtal inom ett företag eller en myndighet. Eftersom det
alltid är
domstolen som i efterhand bestämmer straffansvarets placering är
sådana beslut
och avtal utan verkan.
Den interna ansvarsfördelningens betydelse för domstolens bedömning
Den interna arbets- och ansvarsfördelningen är således
inte direkt avgörande för
placeringen av det straffrättsliga ansvaret. Men normalt får
den ändå stor betydelse
vid domstolsbehandlingen. Det gäller ju för domstolen att bestämma
vem eller vilka
som varit försumliga. Vid denna bedömning är det naturligt
att en jämförelse görs
med de skyldigheter som den eller de misstänkta har fått genom
interna beslut eller
avtal.
Det räcker emellertid inte med detta. Domstolen kommer dessutom att
pröva om
de skyldigheter som en viss fysisk person fått motsvaras av tillräckliga
befogenheter
och ekonomiska resurser. I prövningen ingår också att
ta ställning till om den som
fått en uppgift haft tillräcklig kompetens för den. Om
det brister på någon av dessa
tre punkter blir resultatet normalt att ansvaret läggs på högre
nivå inom
organisationen.
Vissa problem med utredning av misstänkta brott
Det förhållandet att straffansvar alltid måste riktas
mot en fysisk person har i
praktiken lett till en del problem när det gäller brottsutredningar.
En förutsättning för
att någon skall bli dömd till straff är ju att det kan
bevisas att han brutit mot någon
bestämmelse som är belagd med straff. Detta kan i många
fall vara svårt. Det
handlar ju normalt om att bevisa att just den person som är åtalad
har försummat
att göra något som han borde ha gjort.
Ofta kan situationen vara sådan att det framgår klart att någon
inom ett företag eller
en myndighet har varit försumlig men det går ändå
inte, trots en omfattande
utredning, att bevisa att en viss utpekad person försummat sig. Resultatet
kan då bli
att ingen kan ställas till svars trots att det är klart att ett
brott har begåtts.
Sådana problem uppkommer inte när det gäller det förebyggande
skyddsansvaret.
Här vet man alltid, utom i rena undantagsfall, vilket företag
eller vilken myndighet
som driver en viss verksamhet. Häri ligger en ytterligare skillnad
mellan
skyddsansvaret och straffansvaret, som har stor betydelse i den praktiska
arbetsmiljöverksamheten, både för yrkesinspektionen och
ute på arbetsställena.
Denna skillnad gör det ännu viktigare att man på alla nivåer
gör skillnaderna mellan
de båda typerna av ansvar klara för sig.
