Debatt: Litterär kanon

Folkpartiets förslag om en fast litterär kanon är ett politiskt haveri.
Litteraturen används för att tillverka en falsk och inskränkt bild av vad som är svenskt, skriver Stefan Jonsson.

Hela den värld som fanns utanför dem och deras familj betydde intet...

Folkpartiets kursändring har väckt berättigad debatt. Kommer ni ihåg Bengt Westerberg, folkpartiledaren som reste sig ur soffan när ny demokratis Ian Wachtmeister klev in med ett segersmil på valvakan 1991? Dagens folkparti förblir på flera sätt sig likt. Men det har också närmat sig ny demokratis profilfrågor, allt det som Bengt Westerberg en gång fann så avskyvärt när det kom ur Ian Wachtmeisters eller Bert Karlssons mun.

Dagens fp spekulerar i främlingsrädsla. Det är en politisk tragedi.Vad ska man kalla ett parti som härleder människors brottslighet till deras kulturella ursprung, som vill forma ett enat svenskt folk, som fordrar myndigare auktoriteter åt eftersläntrare, avvikare, kvarsittare, missbrukare och drop-outs i såväl hem som skola som samhälle, och som vill att unga svenskor av afrikansk härkomst ska sändas till gynekologen för att det ska undersökas om de har blivit omskurna? Man kan kalla det mycket, men inte att det är liberalt.

Folkpartisterna Mauricio Rojas (DN 29/7) och Cecilia Wikström (SvD 29/7) ställer sig undrande till min hårda kritik av denna kursändring. Varför anspelar jag på rasism när jag tar ställning till deras förslag om en svensk litterär kanon?

Självklart kan man diskutera detta förslag utan att fästa avseende vid folkpartiets helhetsprofil. I så fall ter sig förslaget lika bra eller dåligt som andra. Nobelpriset etablerar en kanon, liksom Augustpriset, litteraturantologier och DN:s kultursidor. Det är naivt att tro att man skulle kunna rädda svenskämnet och litteraturintresset genom att till alla dessa lägga ett slags statlig överkanon. En sådan åtgärd ter sig försumbar, ja, fjuttig, om man betänker kunskapsluckorna och de sociala orättvisorna i skolan. Jämfört med mer robusta åtgärder - stärk läraryrket, öka anslagen till bibliotek och skolor, ge fler timmar till svenskämnet och språken - ter sig förslaget på en svensk kanon mest som symboliskt. Och man måste fråga sig varför fp väljer att presentera just denna symbolfråga som huvudpunkten i sitt kulturpolitiska program.

På denna punkt är Cecilia Wikström och Mauricio Rojas tydliga. De vill ställa den svenska litteraturen i integrationens tjänst. Ändamålet är att lära ut "svenska språket, värderingar och sociala koder" till dem som inte lär sig sådant i hemmet, alltså till "invandrarbarnen", som Cecilia Wikström uttrycker det.

I likhet med andra integrationspolitiska förslag som fp har lagt fram är även idén om en litterär kanon insvept i en retorik som drar en linje mellan "svenskar" och "andra". Utgångspunkten är att vissa grupper saknar svenska ord och svenska värden. Det faller sig då naturligt att man föser in dem i den svenska majoritetskulturen.

Det finns i mina ögon två fel med detta synsätt. Det klumpar ihop vissa människor till ett samhällsproblem, och det framhåller "den svenska kulturen" som en universallösning.

Men är det då inte sant som Mauricio Rojas skriver, att många invandrare står utanför samhället och saknar möjligheter att hävda sig? Måste vi inte uppmuntra, underlätta, i värsta fall påbjuda deras inlärning av språket och kulturen? Eller som det stod i ett e-brev jag fick: Måste inte svartskallarna lära sig prata ordentligt och lära sig hur det går till i vårt land?

De som kommer från utlandet och slår sig ned i Sverige är inte dummare än att de förstår detta. Den överväldigande majoriteten lär sig också snart att prata ordentligt och ta sig fram. Men det händer ofta att även den mest svenskkompetente förblir utanför. Han eller hon får inga jobb, möts med misstänksamhet, kommer inte in på bostadsmarknaden, betraktas som osvensk.

Vad är problemet? Personen går hem. Sträckläser den heliga Birgitta, Strindberg, Moberg, Tranströmer, Pippi Långstrump. Firar midsommar. Ser sin dotter i luciatåget. Ingen förändring. Han eller hon förblir osvensk. Får inga jobb.

I tolkningen av denna persons öde löper skiljelinjen i debatten. Enligt Rojas är det personen som är problemet. Kunde han inte träna bort den där irriterande brytningen, kunde hon inte byta religion, namn, hudfärg, läsa ytterligare lite svensk vitterhet, kunde han kort sagt inte anstränga sig.

Men tänk om problemet inte är personen, utan samhället han eller hon möter. Det vill säga att orsaken till segregeringen inte är invandrarens bristande svenskkompetens, utan att majoritetssamhället definierar sig självt på ett sådant sätt att folk av främmande ursprung blir betraktade som främlingar oavsett hur kompetenta de än är. De kan inte ta sig in i den svenska majoritetskulturen, av det enkla skälet att denna majoritetskultur i hög grad ser sig själv som en etnisk gemenskap.

I så fall kommer vi inte åt segregationen genom att som fp be främlingen att ta "körkort i svenska". Han eller hon blir i alla fall betraktad som en främmande fågel. Däremot kan vi motverka segregeringen genom att stifta antidiskrimineringslagar och skapa jämlika institutioner som motverkar majoritetskulturens utstötningsmekanismer, och genom att främja ett samhälle där såväl majoritet som minoritet vet att de viktigaste värdena är gemensamma, oavsett kultur. Att motverka segregeringen vore detsamma som att inrätta ett fungerande mångkulturellt samhälle.

Borgerligheten stödde förut en sådan idé. De har ersatt den med en omöjlig assimileringspolitik. Invandrarna ska in i den svenska majoritetskulturen, trots att den svenska majoritetskulturen fungerar på ett sådant sätt att den utesluter invandrarna.

Lars Leijonborg illustrerade i lördags omedvetet hur denna uteslutning går till. På frågan om vilka som ska ingå i den svenska litteraturens kanon svarar han först Vilhelm Mobergs utvandrarsvit. Så kommer tillägget: "Men vi har ju våra duktiga invandrarförfattare också, Theodor Kallifatides tycker jag definitivt skulle platsa." (SvD 29/7)

Duktig? Invandrarförfattare?

Snart femtio år i Sverige. Över tjugo betydande svenska romaner på det mest betydande förlaget, mångårig redaktör för landets ledande litterära tidskrift, medarbetare i otaliga kulturpolitiska kommittéer och utredningar, i flera decennier tongivande röst i svensk offentlighet. Tyvärr, Theodor Kallifatides, det hjälper inte.

Lars Leijonborgs aningslösa yttrande ger en vink om hur svensk majoritetskultur fungerar. Utanförskapet kan inte brytas med mindre än att man föds på nytt, som svensk. Utan att själv förstå det formulerar Leijonborg en biologisk definition av det svenska, enligt vilken Theodor Kallifatides är evigt annorlunda.

Leijonborg illustrerar också resultatet av folkpartiets förfall. Från att ha varit ett liberalt parti för kulturöverskridande fri- och rättigheter har det förvandlats till språkrör för svensk majoritetskultur. Förslaget om en litterär kanon tyder på en vilja att införa en svensk "Leitkultur", som i sin tur vittnar om en ovilja att acceptera att Sverige är en mångkulturell nation.

I radions Kulturnytt svarade Cecilia Wikström på frågan om varför det behövs en kanon. Hon svarade: "För att vi tillsammans ska kunna skapa en framtid för vårt land och för vårt folk - att minska segregationen, minska utanförskapet, och göra oss till ett folk som har ett gemensamt mål."

Hur föreställer sig Cecilia Wikström att detta enande går till? Är det realistiskt att tro att det kan ske med en litterär kanon? Fordras inte starkare medel? Lars Hermansson på Kulturnytt sade att det lät som 1930-tal. Jag tillfogar att det ekar lite från Nordkorea, talibanerna och röda khmererna. Ty inför detta ska man vara glasklar. Närhelst en politisk grupp har använt kulturen för att ena sin befolkning till ett folk med ett gemensamt mål, har resultatet blivit det motsatta, intolerans, rasism, lynchningar, upplopp, död. Att en svensk riksdagsledamot ens viskar om en kulturpolitik med en sådan målsättning är skandalöst. Men sannolikt handlar det bara om bottenlös dumhet.

Lägger man ihop fp:s olika utbildningspolitiska och kulturpolitiska förslag ser man att de leder till samma slags etnifiering av medborgarskapet som pågår i flera europeiska nationer, till exempel Danmark och Frankrike. Etniciteten, tillhörigheten till "det svenska", avgör vilka politiska och sociala rättigheter man blir tilldelad.

Så stänger vi in oss i vår provins, vårt lilla land, vårt Skansen. Och detta är kanske det värsta med befälen till invandrarna om att följa svensk standard. Det ger perfekt alibi åt inskränktheten och den svenska självgodheten. "Vi har inget att lära av dem, men vi har allt att lära ut."

Betyder det att man till varje pris ska bekämpa idéer om en litterär kanon. Inte alls. En kanon existerar redan, som själva pulsen i den litterära offentligheten och kulturen och det är skolans huvuduppgift att hålla den levande. Frågan i detta fall är om vi ska låta politikerna ta litteraturen som gisslan för att strypa mångfalden i denna offentlighet.

En kulturpolitik i globaliseringens tid borde gå motsatt väg och vara radikalt kosmopolitisk. Den vidgar demokratin och fostrar till tolerans och kunskap genom att nyfiket gå allt främmande till mötes och ställa nya frågor till det egna, för att någonstans finna det gemensamma - civilisation.

Men fp vill ha svensk kultur. Det är ett recept på intolerans och barbari. Jag tänker på hur Rousseau en gång beskrev barbarerna: "Eftersom de aldrig sett något annat än sin egen omgivning, kände de inte ens till den; de kände inte ens sig själva. De hyste föreställningen om en far, en son, en broder, men inte om en människa. Deras hydda rymde alla deras likar; en främling, ett djur, ett monster var för dem samma sak: hela den värld som fanns utanför dem och deras familj betydde intet."

Vad var det Mauricio Rojas och Cecilia Wikström kallade det? "Ny svensk gemenskap".

Stefan Jonsson